Inspirerad av John Scalzi presenterar jag här fem saker från det förgångna som jag verkligen inte saknar. Enjoy!
1. Analoga kopieringsskydd
Innan internet hade datorspelföretagen massa hyss för sig för att hindra piratkopiering. Jag tror inte ens att det kallades piratkopiering på den tiden. När jag köpte Monkey Island 2 fick man med en liten snurra som skulle avläsas på ett visst sätt enligt instruktioner på skärmen – innan man ens kunde börja spela. I Conquest tvingades man skriva in t.ex. andra ordet på rad två på sidan 18 i manualen, och i Temptation tvingades spelaren tyda ett stort färgkodat rutnät innan det var möjligt att peka och klicka. Sim Earth krävde korrekt information om olika planeter i solsystemet, vilket fans i en speciell liten booklet vars enda syfte var just detta.
Det blev ett jäkla meckande, speciellt om man hade oturen att tappa manualen, eller om hunden råkade tugga sönder den färgglada kartan med alla ortsnamn (något Ultima-spel tror jag). Även om man hade alla grejer intakta kunde det gå åt fanders, för ibland var kopieringsskyddet fel (Lure of the temptress), och ibland var frågorna som ställdes på skärmen möjliga att tyda på flera sätt. Det var helt enkelt ett förbannat osmidigt sätt att hindra piratkopiering. Och troligen helt ineffektivt också. De flesta varianter var det ju bara att köra i kopiatorn så var saken biff.
Egentligen gjorde kopieringsskydden det bara jobbigare att spela för dem som verkligen köpt spelet.
Säga vad man vill om dagens skydd, men de kräver sällan fysiska föremål som går att ha sönder eller slarva bort.
2. Disketter (3,5″ och 5 1/4″)
De rymde ingenting men de tor en jäkla plats. En Windowsinstallation låg på ett tiotal disketter, och spel kunde vara utspritt över tjugo. Jag hade hela byrålådor fyllda med disketter, och att hitta vad man ville ha var oftast en plåga. De hade dessutom en förmåga att gå sönder titt som tätt. De var stötkänsliga och … ja känsliga mot nästan allt. Speciellt 5 1/4-tummarna var hopplösa. En gång råkade jag tappa en på ett golv med golvvärme, och när jag upptäckte det hade eländet smält.
Det var ett lagringsformat som hände med alldeles för länge. Ge mig ett usb-minne any day.
3. Rollspel i lådor
Lådor kan se snygga ut just när man köpt dem, men det dröjde aldrig länge innan de reducerats till flisor. Om du råkar sätta dig på en bok händer inte så mycket, men om du sätter dig på en låda … Dessutom verkar rollspelsutgivarna sett lådorna som en ursäkt att dra in på kvalitén på det som låg i lådorn, böckerna. Jag tror inte att jag äger ett enda exemplar av en bok-i-låda som inte har någon sida sönderriven.
Lådorna uppmuntrade även tillverkarna att lägga i en massa skräp. Tärningar och rollformulär kan jag förstå, men ofta var boxarna fyllda till brädden med reklamblad, konstiga genomskinliga träfftabeller och fula fula tennfigurer.
4. DOS
Operativsystemet alltså. Vilket smäck. Helt ointutivt, omständigt och bara … svart. Och spelen. Oh my god, spelen. Så fort man ville lira ett nytt spel var man tvungen att dra fram en boot-disc med specialanpassade autoexec.bat- och config.sys-filer för att ens få igång det hela. Det var ett jäkla pillande med de där filerna när man desperat försökte pressa några extra kilobyte RAM ur sin maskin. Tröttsamt.
5. 90000
Vilket värdelöst SOS-nummer. Det tog ju ett halvår att slå in det, speciellt när man hade en sån där gammal telefon med hjul.